Jag sitter i ett flygplan, hemskickad från Indien. En lokal hjärtspecialist har noterat: Blockeringar i flera kranskärl. Patienten önskar behandling i hemlandet.

Det finns gott om tid att tänka. Flygtiden till Sverige är ett halvt dygn. Tankar om Gud och döden tränger sig på. Jag blir arg. Och väldigt rädd också. En gud som i stort sett hållit sig undan i hela mitt liv gör plötsligt anspråk på uppmärksamhet. Han väljer att lägga in sin stöt i ett läge då jag knappt orkar med mig själv. Det är marknadsföring på samma låga nivå som då anorektiker gör reklam för kläder till folk med ätstörningar.

Om Gud visat sig vid min sons tillkomst hade jag kanske förstått det bättre. I konceptionen ligger, om inte ett under, så en underbar kombination av tillfälligheter. Döden är bara ett ofrånkomligt slut på livet. Här slutar allmän väg.

I den nedsläckta kabinen fattar jag ett beslut. Jag ska skriva en roman om det här. Gud finns inte. Det är människan och ingen annan som kommit på det här med gud och hon har gjort det i ett alldeles speciellt syfte. Det handlar förstås om makt, denna eviga bristvara. Den som har makt över mig då jag är död bestämmer också över mitt levande jag. Och vise versa. I vårt moderna språk har vi namn för detta; Alternativ sanning eller Fake news.

För att skapa romanfiguren Jesus ber jag tre leg psykologer och psykoterapeuter i Umeå om hjälp. På basen av evangeliernas beskrivningar ställer de en diagnos som i dagligt tal kallas storhetsvansinne.

Romanens två huvudpersoner knackar på av sig själva. Tomas Båtbyggaren från Galiléen, är en naturvetare av sin tid som inte har mycket till övers för gudaväsen och mirakel. Hans vän Bibi heter en indisk pojke på rymmen som har vissa drag av min frisör vid Pattalam market. Salongen är en skrubb med en nedsutten stol i röd galon, en flugsmutsig spegel med några färggranna bilder av guden Shiva. Frisören Subhash och jag äger trettiofem gemensamma ord och med dem utbyter vi tankar om det mesta; från världens ondska till priset på lök.

En dag frågar Subhash:

 - Jesus på korset. Tror folk på honom där du kommer ifrån?

Jag blir förvånad. Innan jag hinner samla mig till ett vettigt svar deklarerar han glatt:

  - Jag tror på Jesus Kristus.

Jag nickar mot gudabilden på spegeln.

 - Men du är ju hindu? invänder jag.

 - Jesus var en god kommunist, svarar han. Jag är kommunist.

Han tillägger:

 - Jag bär hans kors.

 - Du bär vad då?

  - Jag bär Jesu Kristi kors, upprepar han med rösten fylld av allvar.

Sen kommer förklaringen. I vårt kvarter finns ett litet kristet kapell, egentligen bara ett uthus med en påmurad kyrkokuliss mot gatan.

Medlemmarna i församlingen börjar bli till åren men ingen vill för den skull missa processionen varje påsk, då stans alla kristna trossamfund tågar genom gränderna. Problemet är det tunga korset, som ingen längre orkar bära.

Här gör Subhash sin insats. Varje påsk sätter han av två timmar för att hjälpa gamlingarna och samtidigt visa sina sympatier för Jesus eller åtminstone för någon av hans idéer. Trygg i sin hinduiska identitet kånkar han på kristenhetens viktigaste symbol medan skaran av troende bakom honom mässar om Frälsaren och det eviga livet. Nästa morgon tänder Subhash som vanligt en sticka rökelse till guden Shivas ära på sin arbetsplats, det gör han för övrigt varje morgon.

Mitt intresse för hans dubbla lojaliteter, begriper han inte.

 - Jag får väl ha vilken gud jag vill utan att det spelar någon roll. En sten, ett träd, vad som helst. Jag kan vara helt utan gud om det gör mig gladare. Huvudsaken är att jag lever mitt liv på ett sätt som gör mig värdig en plats i himlen.

 - Hur har det blivit så här, tror du?

 - Monsunvindarna, svarar Subhash genast. Skeppen lastade inte bara peppar och guld i Indien. Sagor och drömmar färdades också över oceanen och mötte andra sagor och drömmar i andra hamnar.